fredag 9 februari 2018

Ur romanen om Rembrandt. Lester talar om pansarvagnsolyckan.



        KAPITEL 16 ( andra delen ).

 Lester började kratsa den lilla taburetten på benet, och sa sen:
-         Jag kommer ihåg hur det kändes när jag blev överkörd av den där pansarvagnen i lumpen. Hur larvfötterna pressade ner min bröstkorg i ett litet dike invid vägen, och hur blommorna vek sig, nästan in i munnen på mig. Blo´n rann ur öronen, och ett befäl skrek att man skulle stoppa vagnen. STOPPA VAGNEN! BACKA. Och så körde tanksen över mig igen, baklänges. Och ena benet hängde nästan löst. Och jag kände en väldig smärta i magen. Sen svimmade jag, medan jag hörde motorn i tanksen rusa så att det dånade högt över hela slätten.
-         ”Sen vaknade jag långsamt upp i en sjukhussal,” fortsatte Lester,” och där satt en flicka i rutig kavaj bredvid och läste en bok. När jag vaknade blev hon så förskräckt, att hon tappade boken i golvet. ”Han e vaken! Han e vaken!” ropa hon.  ”Vad läser du?” skulle jag fråga, men det blev inga ord. Jag hade en slang i munnen.
       Två läkare rusade in. Flickan försvann. Utan bok. Jag såg på läkarna, som båda gapade med munnarna. ”Herre gud.” sa den ena, en liten energisk typ med stora svarta glasögon.
      Under veckorna som kom, när jag låg som ett paket, ihopspikad och ihopsydd på otaliga ställen, så var jag komplett lugn. Världen tycktes för mig som en stilla plats, full av vänlighet och omsorg. Jag var inte rädd för något, inte missbelåten med vad som hade hänt, och jag väntade mig ingenting. Inte minsta spår av ångest fanns hos mig. Jag bara låg där och tittade smått överförtjust över allt som rörde sig. Vårdbiträden, en dörr, en takfläkt, en medpatient. Jag läste böcker, som Woodehouse.
     Problemen kom först när man sa åt mig att stiga upp.
     Det var ju inte det att det inte gick, och heller inte det, att jag trodde att jag skulle gå sönder i alla de fogar jag var ihopsatt i. Nej, men jag upptäckte att jag befann mig i en värld, där man åter ställde krav på mig, och en värld där jag ÅTERIGEN kunde bli överkörd av något, eller försatt i nån ännu värre situation, som att förhålla mig ansvarsfullt till någon annan människa, fundera ut vad som var det allra bästa att göra med mitt liv. Och vad skulle jag nu göra med detta, när jag förmodade, att det här med pansarregementet var ett passerat kapitel.
      Jo, det kom också upp både en sergeant och en löjtnant från regementet och tackade mig - oklart för vad - och hade med blommor, samt en check på några tusen kronor, och sa, att det var så starkt av mig att överleva. Det hade ingen trott, sa dom. Det hade sett så fruktansvärt illa ut. Ja, båda två sade sen, efter en liten stund, högröda i ansiktet ovan uniformskragarna, att det inte verkade, som om jag hade FÖRSTÅTT hur ILLA det varit med mig. Kunde jag inte förstå att jag borde varit DÖD? menade de. Jag sade då bara, att jag inte visste vad de ville att jag skulle göra. Skulle jag börja gråta, tänkte jag. Trots att jag inte alls kände för att gråta?
       Efter tre månader på sjukhus var jag hemma hos mina föräldrar, som inte alls ville ha mig hemma. Dom anklagade mig lite halvt för olyckan med larvfötterna, och de menade outtalat att jag varit på fel plats under fel tid. Och det var ju på sitt sätt onekligen sant.
      Nu drabbades jag av svindelanfall, av dubbelseende, av partiell blindhet, samt av fruktan för andra människor. Jag åt ibland inget. Jag vägrade gå ut. Och så vidare och så vidare. Och jag började då se mig om efter något bedövningsmedel mot att uppleva det jag upplevde. Det måste ju finnas någon hjälp! Min själ hade blivit överkörd än värre av livets pansarvagn, tänkte jag, än min kropp nånsin blivit, där ute på skjutfältet.
Jag fick inte ihop det.
Enda sättet att få ihop det var att be om tusen och åter tusen av sådana tabletter som fördummar en. Så tiggde jag sådana hos läkare efter läkare. ” Ja, men bara en kort tid då!” sa dom allihop, efter varann, och oberoende av varann.
  Och så gick det som det gick.
  Efter ett tag räckte det inte med lugnande. Jag tog alla tabletter som kunde på minsta sätt, eller på mesta möjliga, förändra mig, så att jag inte var den som var rädd längre. Och så blev jag en förstaklassens pundare. Och sen blev jag tillika en simpel tjuv.
    Så kan det gå.”
     I den lilla lägenhetens storarum satt de tre åhörarna intagande ganska neutrala, men ändå vaggande poser. Vaggande och vaggande, såsom vaggande är. Men stämningen var inte neutral. Tvärtom tycktes hela rummet vara som ett blödande sår, eller som en blomma som just öppnat sig för ett ljus, som är helt främmande, oväntat och ovälkommet.
       Poertz hade sedan sjunkit ihop. Evas ögon var tårade och Didrik strök oupphörligt, uppifrån och ned, med sin högra hand över sitt ansikte. Var och en var innesluten i sin förtvivlan, och ingen sträckte sig denna gång tröstande mot någon annan.
      Lester såg ner i golvet och gick sen och drack vatten. I lägenheten var det nu så tyst, att allt man hörde, var det stundvisa porlandet i värmeelementen, så typiskt för en mörk vinternatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Måns Hirschfeldt och begreppet dönick.

Måns H. använde idag begreppet "dönick" om Mr. Madeleine, O´Neil. Vad har nu denne man gjort eftersom han i Kulturradion skall för...