onsdag 7 februari 2018

Om Rembrandt van Rijn, ur en kommande roman.




 TVÅ AVSNITT UR ROMAN, BEHANDLANDE REMBRANDT. ( Kaj B. Genell, 2018.)

            ”Rembrandt var i så måtto så enastående elastisk i sin konstnärspersonlighet, att han rörde sig med sin linje i ett spann mellan att vara helt strikt kraftfull, å ena sidan, och att vara skissartat översiktlig och lös och känsligt sökande, å den andra. Och det allra mesta som Rembrandt har ritat och målat är i själva verket just resultatet av och förkroppsligandet av en vandring mellan dessa två ytterligheter. Det är denna lustfyllda vandring mellan energi- och perceptions- och reflexionsnivåer, som gör Rembrandt så behaglig, och gör honom till en så varm och mänsklig artist, till en så vänlig själ. Det är heller inte fel att betrakta Rembrandt som en artist, som, genom sina olika sätt att angripa verkligheten, så att säga ironiskt alltid belyste det ena sättet med det andra, och som en konstnär som, genom denna leende och godmodigt åt det gudomliga sneglande ambivalens, tog sig för att ge oss en dubbelbeskrivning av både sin egen värld och sin egen person, i ett, och av vårt egen likaså. Som om han därmed, på ett oemotsägligt sätt förklarade att allting egentligen var ganska gott. Vanligen är det bara vilsamt för det mänskliga ögat och intellektet att betrakta verk som har ett överflöd av energi inom sig, och främst talar genom just det, och i sin av energi överflödande linje. Men Rembrandt gjorde det geniala, idet att han då och då, och ganska ofta, backade ifrån att lägga ut hela sin energi för att i stället ibland, ja ganska ofta till och med, ge prov på en meditativ, melankolisk linje. Det var i själva verket ett suveränt grepp. Helt enkelt för att det vittnade om en så erfaren syn på sanning. Det gav också prov på en insikt om konsten att förlåta, som den relativt fattige Rembrandt lärt sig av sitt eget liv.”

------------------------------------------------------

"-         Rembrandt var enastående bland annat i sin prestigelöshet. sa Poertz. Istället för att måla en yta, så bjöd han, genom att variera energin, och genom att ofta presentera rätt så klumpiga lösningar på deltagandet i det rumsliga och det köttsliga, in oss alla åskådare i den mystiska gemenskapen. Ja, jämfört med alla samtida, så förfaller just Rembrandt vara den ende som inte dekorerar en yta, men som ger oss ett universum av värme att bo i. Minsta lilla teckning är ett sådant litet ömsint hem. 
-         Också vår  [ stulna ] tavla?
-         Inte minst den.
-         Skall jag hämta den? undrade Lester.
-         Ja. När vi nu ändå, för en kort minut, äger en Rembrandt, så är det ju synd att den skall vara på vinden.
          Sagt och gjort. De gick nu båda upp till vindsvåningen, låste upp och in till vindsförråd nr.16 och öppnade hänglåset och cykellåset som hängde över dörrens låsparti såväl som regeln i själva förrådet med en vajer. De hämtade ur sängen den lilla duken, väl ungefär metern bred. Så vandrade de åter ner till Lesters apartment och satte sen upp duken på väggen med nålar och slog sig så ner i vars en väldigt mjuk fåtölj och beundrade, under det de strök sig över det lilla hår de ännu hade kvar på skulten, den gamla artefakten.
-         Med Rembrandt är det så, sa Poertz, att han är tilldragande genom sitt sätt, liksom Velasquez är tilldragande med sin ängslighet, liksom Goya är tilldragande med sin ilska, liksom Picasso är tilldragande genom sin kompletta likgiltighet, liksom …..
-         Man måste ha medkänsla. sa Lester liksom i förbifarten, och sträckte sig i detta nu efter en mustaschsax. Lester hade liksom Poertz mustasch, men Lesters var smal och välklippt, och skulle ha godkänts av vilken Mulla som helst. Det skulle inte Poertz´ ha gjort, som den å det syndigaste i testar hängde ner över munnen, särskilt då på vänster sida, där den alltid var belamrad med diverse äggrester och sådant från frukost och lunch.
        Poertz reste sig tankfullt ur fåtöljen och approcherade konstverket där det, buktigt som det var, utan sin ram, tryckte upp sig, uppnålat, mot väggen med en viss förfäran i blicken, eftersom man ju aldrig kunde förutse Poertz nästa steg.
        Både Poertz och Axelsson var ju personer som hade en slags klyfta inom sig. De agerade med största noggrannhet och moral inom vissa områden, de områden som stod dem närmast ifråga om andlig renhet och det estetiska, medan man i åtskilliga ärenden fann den båda lika vårdslösa med all den egna egendomen och all andras. Det var som om dessa båda funnit varandra i en slags hänsynlös önskan om det inres sanning och i komplett förakt för allting som var ytligt, fåfängt och präglat av karriärism, konsumism och av den kultur som blott tjänade att dölja sneda maktstrukturer i samhället, varav den struktur de hatade mest var penningens oförfärade makt.
    De var båda förvånade över slöseriet med naturens resurser, och de propagerade för Upplysning och för ett allmänt användande av den hånade försiktighetsprincipen. De hatade den rovkapitalism som, enligt deras uppfattning, aldrig upphört att råda. Om någon påstod att det där med lassaiz faire väl i alla fall var något som hörde artonhundratalet till, så kunde både Poertz och Lester plocka fram siffror ur huvudet på hur mycket livsfarliga utsläpp alla industrier i världen producerade per minut, samt i vilken rasande fart korallreven längs världens kuster evaporerade och snart skulle efterträdas av en osande svavelstinkande soppa, vari syrehalten var noll, och då kunde vi snart se oss om efter att hellre bo på månen, vilket å andra sidan inte var något realistiskt val.
    Alltnog: framför den förskräckta Rembrandten stod nu Poertz och granskade.
-         Tjockt med färg, som vanligt. sa Amschel, medan han med vänster pekfinger strök över den skrovliga ytan på den gamla oljemålningen.
-         Se nu här, fortsatte han, hur denna målning är ett ypperligt exempel på allting som är så underbart med Rembrandt just.
-         Hur han med att vrida upp figuren mot åskådaren inbjuder denne. Det är preliminariet. Sen åstadkommer han nu alltid en liten klumpighet någonstans, där vi får en ingång till, där målningen så att säga visar på det ofullkomliga i en helt oblygt, småleende gest. Så visas nu dessa två egenskaper i det ljus, det berömda ljuset, som tränger ut ifrån tavlan, och där man förgäves i det avbildade scenariot letar en ljuskälla. Att en sån inte finns det medför att man upplever det som om någon står bakom en och över huvudet på en inför ljuset, varpå man därmed så att säga föses av en osynlig hand mot den lilla duken. Det fumliga är det största hos Rembrandt. Ju äldre han blev desto mer begrep han hur han med det fumliga och hela fumlighetens estetik kunde åvägabringa ett lugn hos åskådaren, ett lugn och en sanning som så vida överträffade allt annat i samtiden, att han blev refuserad. Man kunde från beställarnas sida inte tillåta att man själv blev avklädd intill nakenhet av det man såg på. Man ville ha en yta med färg och form där allt skötte sig och betedde sig lugnt och stabilt, inte ryckte och slet i en. Ack nej.
-            Ja så är det med Rembrandt.
-         Ja, det är så att man kan gråta. sa Lester.
-         Vaddå gråta? sa Poertz, som svängde runt och betrakta Lester som nu satt och förskönade sin mustasch framför en fickspegel med saxen nästan inne bland alla tänderna.
-         Jo, lidandet.
-         Rembrandt led väl inte. fnös Poertz."

( ur den kommande romanen, Att stjäla en Rembrandt, av Kaj Bernhard Genell.)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Art