onsdag 21 februari 2018

Måns Hirschfeldt och begreppet dönick.

Måns H. använde idag begreppet "dönick" om Mr. Madeleine, O´Neil. Vad har nu denne man gjort eftersom han i Kulturradion skall föräras detta epitet? Jag tycker att det vittnar om en fullständig nihilism att kalla ngn människa, som vad jag vet inget ont gjort, för dönick. Jag anser att det vore mycket bättre, om Måns använde begreppet om sig själv, i alla sammanhang, först, om det är ett oskyldigt begrepp. Jag gör det inte.

måndag 19 februari 2018

En man.

Tittaren. En kortroman om en viss Mandeus´ liv.




 TITTAREN

                                  En mikro- och gränsroman

                                                    av

                                           sign. Filurius.












                        Kap1. Mandeus´ födelse.

           Det var sagt om Mandeus, från de tidiga åren, att han skulle komma att bli sin släkts störste. Och det betydde att de av hans för-mödrar som ännu levde, allihop ville att det skulle bli på det sättet. Mamman, Cordelia, hade sagt att han skulle bli det, stjärnorna genom oraklen hade sagt det, och alla de visa getterna i hagarna hade sagt det, sa man, med en enda tunga. Så sjöng man i vaggvisorna.
          Dagen när Mandeus föddes, då grät himlen, och då utspann sig ett sådant hejdundrande samtal mellan alla skogens träds alla löv, att denna lövstorm närapå ödelagde ett helt mindre ödekvarter i den lilla staden Kaleretian, som dåförtiden var belägen helt tätt intill floden Spoker, men nu ligger ett stycke upp på slätten, ovanför Devian. Det blåste och regnade, kort och gott.
          Den gåva som Mandeus hade fått, som var en förfining av tidigare släktens stores tendens, var tittandets. Tittandets. Det var tydligt nästan från allra första början att det var något alldeles fantastiskt med Mandeus, ty närhelst han lämnades ifred av moder och ammor, så låg han och tittade. Han tycktes ha fått en förmåga till obegränsat tittande, ty han sov knappt mer än 17 timmar om dagen. Resten av tiden låg han där och förgyllde hela omgivningen, beundrad av mostrar, morsmostrar och mormorsmostrar, med sina ögons vandrande ifrån det ena ansiktet till det andra, som också varmt tycktes gå igenom en tröskprocess som resulterade i att det lilla barnet i sitt sinne gömde varje ansiktes drag, så att nu den lille pojken allt framgent tycktes minnas varje moster, morsmoster, morkusin och kusin, som kom för att titta på den nye tittaren. Ja, ju mer barnet tittade, desto mer tittade man, från kvinnornas sida, på honom. Och alla gladdes. Barnet likaså.
           Kaleretians stadsflagg hade hissats på det grågröna lilla rådhuset och artefalken, den högvördige herr Mammelorius den förste kom och sjöng inför statyn av Zeus däruppe.
       Men pojken låg i sin lilla vagga, och mest sov denne. Vem som var far till den lille visste man ju inte. I Kaleretian kom och gick fäderna, anonyma och spelandes mestadels luffarschack med varandra, medan kvarterets katter slött satt och blinkade.

            Kap. 2. Mandeus i småskolan.
  
         När Mandeus blivit fem år gammal, så beslöt man, hemma hos honom, att han skulle börja i stadens skola. Inför skolstarten inhandlade man på torget, vilket låg i källaren, en liten galonväska med en ihärdig, däven, lukt av galon.
       Skolstarten hade satts till kastanjernas tid. Och nu börjar det bli intressant.
        Skolan var enorm, en riktig romansk nationalromantisk koloss och den hette, som bokstäverna på ena långsidan uppe under takskägget blekt förkunnade:

                             ETERISKA SKOLAN

         Här möttes barnet av rektorn. Eller i alla fall av rektorns utsända, som var en liten tant, som förlorat ena benet vid en språngmarsch efter en spårvagn. Men hon gick bra ändå på sitt metallben och med en krycka av fiberglas. Hennes namn var fru Kartotek.
        Första och andra klass var en ljuvlig tid för lille M.. Han satt i sin bänk av cederträ och såg sig omkring.
        Man lärde sig många alfabet, samt lönngångarna mellan alfabeten. Det var en härlig tid. Allt Mandeus sen kom ihåg av dessa år var två saker. Fröken med kryckan hyrde in en högläsande liten, liten dam, en urgammal sådan, som med en hög röst läste hela Gullivers resor från A till Ö. Samt att en kamrat, som hette Edelin på vägen till skolan gick rakt in i en lyktstople, och härvid tappade hon synen på ena ögat, så efter det så vred Edelin mycket mer på huvudet än de andra, för att kunna se lika mycket.


            Kap. 3. Mandeus i mellanskolan.

          Väl uppnådd en ålder av 9 år kom så Mandeus, nu proppfull av sagor om snälla barn, av mängder av nummer på siffror, samt metafysiska idéer om främmande väsen som tagit människoform, till kungliga mellanskolan, som låg i ett helt annat kvarter, flera meter bort.
        Som klasskamrater hade han en viss Anton, samt Petra. Edelin hade slutat skolan och arbetade nu på en fabrik som gjorde glass.
        Läraren var en man som spelade piano hela tiden. Denne hette Floppeus. Och vad Floppeus ansåg om Mandeus fingerfärdighet på klaviaturen kan vi inte nämna här, ty Floppeus bara svor åt de båda pojkarna, medan han dyrkade Petra, som han skaffade en praktikantplats på stadens teater. Petra slapp att gå i mellanskolan på grund av detta.
      Anton och han sattes att räkna nollor. Den som först kom fram till talet 10 skulle få stort A. Båda fick C.

           Kap 4. Mandeus i realskolan.

        Nu hade Cordelia flyttat till Skånegatan. Mandeus började storskolan. Den låg i en backe.
       Varje morgon klockan sex gick han och Anton till skolan och satte sig där. Nu hade Mandeus tillfälle att äntligen visa sig på styva linan. Ty här fanns äntligen något att se.
      Ty lärarinnan var en ung dam, den vackraste som fanns i hela staden. Och Mandeus begrep detta, och han satte sig att titta.
      Lärarinnan, som hette Frk Outgrundlig, log åt Mandeus samt nöp honom i kinderna, och sade på rasterna till denne, att hon visst älskade honom, men att han måste förstå att han var för liten för att få följa med henne på kafé. För detta yttrande, som Mandeus, medan han tittade på tv hemma, vidarebefordrade till Cordelia, blev nu Frk Outgrundlig av med jobbet och kastad i fängelse, där hon senare fick tyfus och dog.

            Kap 5. Mandeus i gymnasiet.

         Nu vuxen och med ett litet skägg började Mandeus, som tittat sig ut genom fönstret i fyra år, i gymnasiet på Karamellholmen. Där låg nämligen Visdomsskolan, en privatskola med lite idéer från Spinoza och Kant som grundbult.
         Här fanns en riktig klass med fem elever och en lärare som inte brydde sig om Mandeus ett dugg, men satt och målade tånaglarna hela lektionerna. Denne man hette Stig.
         Efter fyra år på poetisk gren i Visdomsskolan artade det sig till examen. Man hyrde in privata censorer, samt skrev privat prov och godkände privat och satte betyg privat, allt efter inkomst hos modern. Modern lånade pengar och mutade Stig, och så blev Mandeus toppstudent, trots att allt han åstadkommit var att iaktta gråsparvarna på fönsterblecket, samt ritat av, klumpigt, ett öga på en sådan fågel.
       Ögat hängde i korridoren, inramat, och skrämde de elever som var nya på skolan. Vaktmästaren förklarade nämligen för de nya små, att detta öga förställde gud.

               Kap 6. Mandeus på universitetet.

          Ja, tjugo år gammal kom nu Mandeus, som vid detta laget var ölalkoholist, till universitetet och skrev in sig vid institutionen för Teoretisk Fysik. Eftersom han inte alls hade fallenhet för ämnet bytte han snart och gick sen på gymnastiklärarutbildningen i fortsättningen.
     Studentlivet var hektiskt och Mandeus spelade då piano åt en balettgrupp. Man uppträdde på en fakultetsresa till Ängelholm i Skövde.
      Resan till Ängelholm var höjdpunkten i Mandeus´ liv. Han fick överallt applåder. För vad fick han aldrig reda på. Här träffade han i ett vägskäl även Gunnela, som med sina stora bröst blev Mandeus´ stora kärlek livet igenom. De talades aldrig vid. Han rörde aldrig vid henne, men kärleken till henne sög likt en tvättsvamp upp den energi som skulle gjort honom till utbildad gymnastiklärare. Istället blev han nu en dropout, vid 34 års ålder.

           Kap. 7. Mandeus som arbetslös.

       Nu kom ytterligare en hektisk period vad tittandet beträffar.
       Förmodligen aldrig tidigare i världshistorien har en man i trettioårsåldern mer intensivt än Mandeus tillbringat så lång tid med att sitta vid ett kafébord och titta.
       Han såg och såg. Ack, underbara ögon! Ja, det var en fröjd alltihop.
      Man pekade från stans alla damer mot honom och sa:
-         Se, så han ser ut!
       Pengar fick Mandeus från en statlig kassa. Han bodde i en gammal gaffeltruck med presenning över, en gaffeltruck som han ställt i sitt pojkrum hos Cordelia, som numera arbetade som nunnepraktikant kom sällan hem.
  [ En vacker anakolut, tycker jag. ]
                      Således kunde Mandeus ofta låna Cordelias stora vardagsrum, där han nu ofta satt i öronlappsfåtöljen, som han kallade för ”läderlappsfåtöljen” - han förstod inte skillnaden - och tittade. Armarna låg på armstöden och han vred huvudet än åt den ena, än åt den andra sidan. Om någon kom in i rummet, som polisen eller socialtjänsten, så kastade han inte ett getöga på dem, men tittade helt rutinerat och snyggt och poetiskt på dem. Han var en mästare helt enkelt.

           Kap.8. Mandeus rånar en bank.

       Vid 58 års ålder beslöt nu Mandeus att skaffa pengar för att kanske gifta sig.
      Detta skulle bli hans mästarprov. Så gick Mandeus in på Norra Kontrollbankens kontor i Skänninge och tittade på personalen. Så skickligt gjorde han detta, att de gav honom alla pengar de hade, d.v.s. en femtiolapp, och sen gick på lunch.
    För detta dömdes Mandeus till fängelse. I fängelset hade man nu nyss haft mässa efter den vackra Frk Outgrundlig, samt sanerat.

           Kap 9. Mandeus som pensionär.

      Efter tio år i fängelse och på sluten avdelning med särskild utskrivningsprövning kom Mandeus ut och lät nu skägget växa ner till golvet, när nu sådant fanns.
        Han satt sen ofta på en bänk vid rådhuset och söp. Men han hade inte glömt bort tittandets konst. Oh, vad han tittade! Han tittade på folk så det stod härliga till.

       En dag, efter ett år eller två, mitt under ett valtal för Kristdemokraterna, som nån annan höll, fick Mandeus hjärtstopp och dog. Begravningen var lite enslig. Endast Cordelia kom.
    På graven, som egentligen var en låtsasgrav, lånad av en annan som dött, och utan att Mandeus låg i den, fann man en blomma från Cordelia, samt ett litet kort, på vilket hon skrivit med stora barnsliga bokstäver:

          Tack va bra! Hoppsansa! / Cordelia.

    Nu finns Mandeus inte mer, men alla kommer ihåg hans ihärdiga och mycket vackra, men ibland mot slutet relativt sömniga, tittande.

           ------------------------------------
                          Filurius, 2018.



Ansikte

Snobben

Mixaren.

lördag 10 februari 2018

Att stjäla en Rembrandt. Kap.2.



     Kap 2. Didrik kliar sitt glesa skägg.


           Fram på morgonen nästföljande dag i den lilla hamnen vaknade så gamle Poertz upp, alldeles för varm, med svetten klibbande i pannan och mellan benen. Han ruskade på sig, gick upp i den nu av solljus något upplysta kajutan och stängde av den blott alltför effektiva värmefläkten.

-         Heilige Gott! ropade han helt och hållet till sig själv. Så varmt behövde det väl inte bli ändå!

           Ja, inget hade hänt. Ingen hade kommit och stört hans nattro. Ingen visste var han fanns! Det var kanske bara, att stanna där man var. Efter att ha gått fram och tillbaka i kajutan för att lufta kläderna, så klättrade han upp för denna lilla lejdare till det välvda däcket. För den trasiga kajutingången hade han löst hängt en bit grön presenning, och denna vek han undan och stod nu på den lilla fiskebåtens trätiljor. Hamnen var stilla och himlen var nästan molnfri. Några kajor promenerade på relingen på torpedbåten som låg utanom, dikt intill GG Sagoland. En hund skällde i fjärran. Till sin förvåning hörde han också en ekosändning från radion svagt nånstans ifrån torpedbåtens inre.
         Snabbt kontrollerade Poertz sin mobil för att se om någon hade ringt. Där fanns ingenting annat än ett meddelande från Tele2 om surfrabbater.
           Orolig för att bli upptäckt grep Poertz tag i den improviserade tygdörren och återvände ner i fiskebåtens innandöme. Samtidigt hörde han hur en dörr öppnades på den större båtens däck, samt hur någon klättrade över till fiskebåten, nån med stövelklackar eller nåt ditåt.
-         Jaja, tänkte Poertz. Det kan ju vara trevligt med umgänge. Det är i alla fall inte en av mina antagonister, som huserar här ute i fattigmansland.
          Snart nog klampade det också ner för kajut-trappan en stor karl i läderstövlar, en man med glest rött skägg. Han såg ut som hämtad från en film om raggare, tänkte Poertz. Mannen var överdriven i varenda detalj. Överallt på kläderna blixtrade det nitar och små kromspjut. Han var alltså piercad. Lädret på jacka och byxor sken av smörjfett. Och i ansiktet fanns också där diverse tenar och sprintar, samt enorma tatueringar av lejon och fantasimonster, som alltihop tillsammans grundligt förstörde ett annars ganska intagande, vänligt och sympatiskt utseende. Efter att under en liten tidsrymd visat upp sin läder- och stålmundering, samt granskat Poertz´ orakade ansikte i någon minut, sade nu den unge motorcykelkillen vänligt:
-         Å hur var det här då? Under tiden han talade viftade han med en mobiltelefon med en dödskalle på.
-         Bor du här ute i denna hamnen? motfrågade Poertz, som dock hade varit med ett tag och vars kunskaper om livet inte enbart inskränkte sig till sådant som rörde holländska sextonhundratalsmålare.
-         Jo, stämmer, sa lädermannen och strök sig om skägget. Men denna fiskebåt är ju inte din.
-         Ber om ursäkt, sa Poertz. Jag hade ingenstans att ta vägen. Han gjorde en gest mot sin slitna rock, där särskilt ytterdelen av ärmarna såg sorgliga ut, eftersom de vittnade om att rocken en gång tillhört en människa med betydligt kortare armar än Poertz, och det gick alltså fula svartnade veck över ärmarna nån halvdecimeter från ärmarnas ytterkanter.

-         Detta är Segerlunds båt. sa MC-killen enkelt.
      
           Efter åtskilligt lakoniskt chit-chat av detta slag fick nu Poertz veta, att den gistna men hemtrevliga gamla båten tillhörde en man som bodde i Biskopsgården, men som nyss, för några veckor sen, blivit sjuk, hämtad av ambulans och vars liv nu hängde på en tråd. Denne hade dock ringt igår. Den rödhårige MC-killen, som presenterade sig som Regelhielm, hade bott ett bra tag i hamnen, och var lite av översyningsman. Han förklarade, medan han kliade sig i skägget med en hand prydd med oräkneliga ringar, ( som man säger när det är c:a tre ) att han nu såg till fiskebåten, eftersom han ägde en båt bredvid den. Han hade för flera år sen köpt torpedbåten, som låg sidskepps utom fiskebåten, för 30000 och inrett den till verkstad för sina motorcyklar, och att han där nu höll på att renovera en gammal Harley Davidsson med sidovagn, till ett skick som skulle imponerat på både Harley och Davidsson. När det kom till Poertz förehavanden fick Regelhielm först enbart svävande svar ifrån den äldre mannen. Han måste hålla sig undan kreditorer några dagar, påstod han. Regelhielm, som hade en bakgrund inom ekonomiavdelningen på COOP, fann detta lite märkligt och sa lätt:
-         OK. Jag förstår. Men tveka inte om du behöver hjälp. Mitt mobilnummer är …. ( och så nämnde han ett nummer.)
         Poertz fann i sin tur detta yttrande med erbjudande otroligt sympatiskt och han tänkte, att han nog inte hade mycket att förlora på att berätta hela sin historia för sidovagnsfantasten. Emellertid fann Poertz den gistna gamla skutan så pass bedrövlig, att han helst skulle byta vistelseort innan han började berätta, och därför föreslog han nu, att de båda skulle gå över till den gamla pansarbåten, och han undrade även, om inte Regelhielm hade lite kaffe. ”Var det förresten en pansarbåt?”, ”Jo” det menade Didrik att det var. Kaffe hade denne likaså, och så klev de både upp på däck, sen över de båda relingarna, där några trasbeklädda rep låg till hjälp och beträdde så det forna krigsskeppet och gick sen in genom en dörr på det in i en liten matsal, eller mäss, som var trevligt inredd med diverse bilder av Tyrolen samt av Sylvester Stallone på de små grå stålväggarna. Regelhielm satte på kaffevatten på spisen och hällde Nordströms kaffe till hälften i en stor melittahållare, som han flinkt med sina stora arbetarhänder anbragte på en liten glaskanna. Hans ögon var verkligen blå, tänkte Poertz. Så satte Didrik sig vid ena bordsänden och såg på Poertz, som nu tungt satt sig vid den andra och lossat på rock och halsduk, samt avlägsnat den svarta lilla pirkan, eller luvan, och blottat ett omåttligt tovigt glest, grått hår och i dess övre mitt en liten leverfläckig flint. Sen började nu gubben, under det han strök över bordsskivan med högerhanden, som var knotig och bra smutsig, berätta sin historia för den piercade, vältatuerade, snälle desperadon om varför han var på flykt.



 

Måns Hirschfeldt och begreppet dönick.

Måns H. använde idag begreppet "dönick" om Mr. Madeleine, O´Neil. Vad har nu denne man gjort eftersom han i Kulturradion skall för...