MUSÉUM



                                                      MUSÉUM.

                                                        Caput I.

        Muséet är synnerligen stort. En avlång byggnad i fyra plan, centralt belägen med en loggia på framsidan. Jag är en av detta muséums flitigaste besökare. En återkommande gäst att trampa dess blanka marmorgolv. Ofta ringer jag en sådan där vän, som det är bra att ha vid museibesök, en uppmärksam, lättsam och tystlåten vän. Denne bor inte långt ifrån där jag bor. I en liten lägenhet. Han är infödd i landet. Till "saken" hör, att jag själv har målat en av alla de tavlor som finns på muséet. Fast den visas inte just nu. Den är magasinerad. Egentligen är det ingen målning, men ett linoleumtryck. Vidare kan jag berätta, att jag känner något lite en av de unga damerna som sitter i kassan. Sen kan nu nämnas det viktigaste: nämligen det, att idag är det återöppning av muséet, som varit stängt i ett år p.g.a. inre motsättningar.
          Om jag går ner på stan, så är det alltså fest. Man har avspärrningar runt muséet och där står rader av poliser och på tvärgatorna har man t.o.m. inkallat militär, som har forslat dit bandvagnar och iklädda kamoflagefärgade uniformer. Försedda med kulsprutepistoler har soldaterna, dussintals, tagit ställning i gathörnen. Terrorister har hotat med angrepp om  muséet återöppnas.
         Min egen tavla, den magasinerade, är obetydlig. Den föreställer en giraff. Nu är emellertid trycket så svagt, att den orangea färgen knappt räcker för att framställa giraffen. Man ser dock tydligt den långa halsen samt konturen av en palm intill. Bilden är c:a tio centimeter i kvadrat.
        Som sagt, så är denna lilla tavla magasinerad. Men icke desto mindre har tavlan bidragit till min position i staden. ”Jaha, det är han, konstnären. Han, den där.” säger folk när de ser mig på väg att besöka till exempel ett muséum i denna.
  ------
     Jag är nu nere på stan, och jag filmar uppståndelsen. Alla människor står med sina telefoner och filmar uppståndelsen. Några gör ett språng hit eller dit. Nån ropar något. CNN är på plats, ty händelsen har verkligen skapat internationell uppmärksamhet.
    Min vän är försenad, men kommer ändå och ansluter  så till mig. Det är ett väldigt glam och hallå runt ikring oss och vi hinner knappt säga hej till varann förrän vi åter är skilda från varann.
     Jag söker mig i trängseln upp mot muséets trapp. Det är en gråkall novemberdag. Till slut når jag entrén och knuffar mig fram till en plats i kön inne i entréhallen framför kassan, där jag får en skymt av flickan i kassan, henne jag känner. Något lite.
      Larmet i hallen är öronbedövande. Aldrig nånsin hade jag trott att kultur kunde skapa ett så stort intresse hos dem jag bittert brukar benämna pöbeln. Men jodå: Man trängs för att komma in och för att beskåda de tavlor man annars aldrig brytt sig om det bittersta.
      Då här jag mitt namn ropas. Det är min vän, Locatelli, som ropar.
     ”Gaston! Gaston!!!!!!”
     ”Här! Här!!!”, ropar jag, medan jag undrar om det måhända finns nån terrorist här inne i ankomsthallen. Ve mig om det smäller av en bomb här. I så fall rasar nog taket ner, tänker jag och stirrar upp mot ett tak där keruber är målade på glashexagoner.
          -----------------------------------------------

Kommentarer

Populära inlägg