Kafkas underbara konstgrepp



    Diverse exklusiva berättartekniska konstgrepp är rikligt förekommande hos Kafka i Amerika.

        Vi har passagen i fjärde kapitlet där Karl tillfälligt lämnar Robinson och Delamarche uppe på en slänt vid sidan om landsvägen i mörkret för att bege sig för att sova på hotellvinden. Karl är osams med de båda, då de har olovandes öppnat hans väska.
Karl ropade, sig själv avlägsnandes i nattmörkret mot hotellet tillsammans med portiern:
   ””Hör på en gång för alla, om ändå någon av er ändå skulle ha fotografiet[1] och ville komma med det till mig på hotellet – så får han fortfarande väskan och kommer inte, det svär jag, att bli angiven.” Det kom inget egentligt svar, bara ett avbrutet ord hördes, början på ett tillrop från Robinson, som emellertid Delamarche tydligen genast stoppade till munnen på. Ännu en lång stund väntade Karl på om man ändå inte skulle komma till ett annat beslut däruppe. Två gånger ropade han med en stunds mellanrum: ”Jag är fortfarande kvar!” Men inte ett ljud hördes till svar, blott en gång rullade en sten nerför sluttningen, kanske av en tillfällighet, kanske som följd av ett förfelat kast.” (A. s.103.)


[1] Föreställande Karls föräldrar.

Kommentarer

Populära inlägg