Kafkas Amerika. del V. Paraplyn.




 .            ”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse, i pessimism eller något annat. Men han / FK / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är han utsatt för allt, som vi andra är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som han är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa honom att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alltigenom oheroisk – och just därigenom så mycket större och högre. All ´heroism´ är lögn och feghet. Han är inte en människa, som konstruerar en askes som medel att nå ett visst mål, han är en människa som genom sin fruktansvärda klarsyn, sin renhet och oförmåga till kompromisser är tvingad till askes.”
                         ( Kafkas vän och älskarinna Dora Dymant ur ett av hennes brev till M. Brod.)

         
             Vi har i Franz Kafkas ofullbordade pikareskroman  Amerika en beskrivning av ett förlopp av insikt, - d.v.s. vi har en ”uppfostringsroman” - interfolierat med små öar av glömska, och genom att iaktta och tolka det dialektiska förloppet mellan glömska och hågkomst kan vi komma närmare huvudpersonen, Karl, och samtidigt oss själva, vår sanning och vårt egets minnes funktioner.
           Så har vi inte väl introducerats till den sextonårige Karl Rossmann och till dennes öde av att ha blivit förförd av ett hembiträde, för att sen bli ivägskickad av sina ”olyckliga föräldrar” från Europa till Amerika och följt Karl med båten som passerar frihetsgudinnan, vars svärd sticker upp ”på ett nytt och slående sätt”, förrän det nu händer att vi erfar, när vår hjälte just skall gå iland i frihetens land, att denne, som föses med av en stor folkhop och likaså funnit en emigrantkamrat vid namn Butterbaum, plötsligt kommer ihåg, att han glömt sitt paraply nere i det gigantiska skeppet.
          Vi blir informerade om en glömska, en glömska som ändrar skeendet. En determinerande glömska.
          Generellt så kan man finna ett sådant glömske-grepp, ett sådant glömske-skeende i mängder av bättre och sämre romaner: att någon då låtsas glömma bort något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap för att ”hämta det”…, och vi finner, att vi även här i Kafkas roman blir förvillade inför tvetydigheten i situationen. Ty den går att tyda på minst två sätt. ( Den kan givetvis vara en ironi över glömskan.)
          Antingen ( A.) har Karl verkligen glömt paraplyet, eller så (B.) har han avsiktligt lämnat kvar det. Låtsats glömma det. Till yttermera visso kan man misstänka berättaren – id est : Kafka själv – för att i en ytterligare tvetydighet ställa oss ovetande i det om detta nu är ett klassikt berättargrepp, eller om det är ”hårda fakta”. ( Samma sak sker i inledningen av Processen. ÄR verkligen Josef K. helt oskyldig, som det sägs av någon i inledningsmeningen? Eller bara ondskefullt förtalad. Kanske av Fru Grubach. )

           Intressant är här att det glömda paraplyet har gjort så stort, ja rent av emblematiskt, intryck på vissa läsare att Karl blivit förknippad med ett paraply. Han tänks MED paraply.


           Paraplyet, accessoaren, ( det som är fäst vid en ), fäster Karl i verkligheten.


           Om det är en psykopatologisk glömska – d.v.s. orkestrerad av Censorn, den föregivet allvetande - och om både glömmandet av paraplyet och sedan lämnandet av en koffert  ( väska ) är en omedveten handling, den koffert han aldrig skall återse, den, som bl.a. har ett fotografi av föräldrarna inuti. I maskopi med sin hjälte förhåller sig berättaren här tyst och låter Karl - med fullständigt obekymrad min - lämna sin väska på däck bland alla emigranter – hos den nyfunne vännen, Butterbaum, som beredvilligt står och vaktar den - för att Karl nu skall uppsöka den stora ångarens inre på jakt efter sitt paraply, som glömts där.
           Vad som kanske i realiteten nu uppenbaras och förborgas, mitt under redogörandet för glömskan, det är ju måhända det, att vi inte riktigt vet, än, vad det var för ångare Karl kom med, vem personen Karl är och vad hans värld varit innan han steg iland i det Nya Landet. I ihågkomstens  och glömskans följd kan vi nu primärt få en smått fantastisk inblick i mycket (!) genom de händelser som utspelar sig i ångarens buk. Glömskan - här av ett paraply - skulle alltså kunna ses som en välsignelse, då den sannerligen bringar åtskilligt i dagen.

      ( Här kan vi nu bara erinra (!) om att hjältefiguren Josef K. i Processen inte är särskilt glömsk.)
---
        Vidare kan här då eskaleras: Paraplyn är ett SKYDDSREDSKAP, medan kofferten är ett bevaringskärl. Paraplyn motar bort, men kofferten omfamnar. Och Karl glömmer dem båda, först skyddet sedan bevarandet. Minnet är i sig ett bevarande, glömskan är i sig ett skydd.

        Paraplyn är givetvis också en liten prydnadsdetalj och en markör, att man inte tillhör samhällets utstötta och helt obemedlade. Man har, vid bärande av ett paraply, alltid en VISS status. Åtminstone ett parapåly. Kafka kände, vad vi vet, inte alls till Chaplin, men vui kan anta att Kafkas Karl är utrustad med paraply för att skilja honom från tiggare och luffare, medan ju Chaplins figur, som är luffare, från tiggarens sida söker med paraplyn raljant ange att han inte är vad han är.

Kommentarer

Populära inlägg