Greve Vaktels äventyr.
Kapitel 13.
Ödlan.
Vid tvåtiden på
natten vaknade jag liggande på gräset utanför Evangelines hus. Uppenbart var
att jag ätit fisken, blivit trött och därefter somnat. Några filtar hade blivit
lagda över mig. Och nu var jag alltså vaken.
Det var en blåsvart himmel därovan.
Ett litet ljud vid sidan av mig varskodde mig om att jag kanske inte var ensam i natten. Nej, det var en liten ödla vaken också. I månskenet - ty månen sken - såg jag att den var grön med taggar på. Kanske att den var 12 cm lång. Om man inte räknar svansen, som var lika lång. Och taggarna var inte precis små, dom heller. Det var alltså ett djur att räkna med. Och märkligt var att den, då och då, liksom nickade. Det måtte vara opraktiskt för en ödla, som ju skall hålla sig stilla och smälta in i eventuellt gräs och sådant, men här hade tydligen evolutionen spelat ett spratt. Ty den nickade ungefär två gånger i minuten.
- Hörru Nicklas! sa jag, - som trots allt jag varit med om inte hade förlorat mitt goda humör; kanske var det genetiskt, - min var lär ha varit en glad filur ( "vixit dum vixit lactus") - och jag såg hur ödlan med glädje mötte min blick.
- Du Nicklas, här e jag nu och jag måste säga att jag är förundrad över hur lätt jag känner mig i själen. Som om jag fått en helt annan syn på min uppväxt i Prexezla. Tänk bara dessa helger, jular och semestrar, då hela släkten var samman och åt och spelade kort. Ja, när jag tänker på det, så var det som om man alltid med största iver samlades i Prexezla varje ledig dag, just för att bara spela något himla kortspel. Ty inte talade man om något. Kanske att barnen hade vuxit och så, men kortspelet var väl just det som alla väntade på, och när det väl spelades, då log man, tittade sina kort och iakttog en nöjd ( eller missnöjd ) tystnad.
Den lilla ödlan nickade. Jag tog tag i en av dess fötter och såg och kände att den hade simhud mellan tårna. Så den var förmodligen på väg över haven, den lilla, tänkte jag och släppte foten, vilket ödlan tycktes mäkta glad över, ty den vek taggarna bakåt och gäspade.
- Ja, alltså, vad var det nu för liv man hade i Prexezla? Vad var det, kortspel och kyrkobesök, och ingen var religiös heller, (utom tant Olga )…. Och vad var det för meningslöst att söka varna mig för att lämna något meningslöst, som den gamla storstarotsken hade gjort, - "Akta dig, du kommer att dö av ensamhet! Du kommer att få vara sjuk ensam. Du kommer att ligga död i en skräphög när den tiden kommer …." Jamen, för tusen helsike, hellre det, än att sitta o spela kort med Fastrar och mina idiotiska kusiner, som ju alla så lätt räknade ut var korten satt. "Ah, Olga har hjärter två!"
Ödlan nickade.
- Istället har jag nu träffat en kvinna, gulgrå i hyn och med sävligt sätt.
Här sneglade jag mot det lilla huset, som låg intill. Nedsläckt och med dörren låst. Lite rök singlade ur den långa skorstenen upp mot natthimlen och skingrades i brisen under månen.
- Och än märkligare är väl att jag nu, när jag sitter här, liksom tycker att jag alltid suttit och talat med dig, min lilla ödla, och att det är det naturligaste i världen och det bästa också. Att jag känner mig nöjd, ung och vacker, fast aningen smutsig efter allt detta krypande. Men, att jag känner det som om att jag bara levt rätlinjigt och att det var detta som var "meningen", att jag skulle träffa just dig, och att du skulle vara just ett sådant missfoster att du dessutom nickade stup i kvarten….. (Ödlan nickade inte.)
Efter denna utläggning reste jag mig och gick fram till huset. Jag såg på dörrskylten, som var av blank mässing, att här bodde "Evangeline Olsen". Så praktiskt att veta att just i detta av alla en husen bodde E.O.! skrattade jag tyst och grep försiktigt i handtaget. Men det var alltså låst.
Hon vet att värja sig, tänkte jag och återvände till ödlan.
Denna satt och åt lite kvarglömd stekt fisk.
- Ät du! sa jag.
Sen satt jag bara där och njöt, hela natten igenom och kände hur livet kom åter i alla mina lemmar, och hur den friska havsluften fick mig att tänka de mest vidunderliga tankar och komma ihåg de mest konstiga saker, mest från tidiga år. Ja, jag var som barn på nytt. ( Den lille kinesen - Chen - hade jag alldeles glömt, hjärtlöst nog. Pramalan och de andra också. Även - till och med - lilla Greta! ) Ödlan sov - med ett av sina ben under sin kropp.
Det var en blåsvart himmel därovan.
Ett litet ljud vid sidan av mig varskodde mig om att jag kanske inte var ensam i natten. Nej, det var en liten ödla vaken också. I månskenet - ty månen sken - såg jag att den var grön med taggar på. Kanske att den var 12 cm lång. Om man inte räknar svansen, som var lika lång. Och taggarna var inte precis små, dom heller. Det var alltså ett djur att räkna med. Och märkligt var att den, då och då, liksom nickade. Det måtte vara opraktiskt för en ödla, som ju skall hålla sig stilla och smälta in i eventuellt gräs och sådant, men här hade tydligen evolutionen spelat ett spratt. Ty den nickade ungefär två gånger i minuten.
- Hörru Nicklas! sa jag, - som trots allt jag varit med om inte hade förlorat mitt goda humör; kanske var det genetiskt, - min var lär ha varit en glad filur ( "vixit dum vixit lactus") - och jag såg hur ödlan med glädje mötte min blick.
- Du Nicklas, här e jag nu och jag måste säga att jag är förundrad över hur lätt jag känner mig i själen. Som om jag fått en helt annan syn på min uppväxt i Prexezla. Tänk bara dessa helger, jular och semestrar, då hela släkten var samman och åt och spelade kort. Ja, när jag tänker på det, så var det som om man alltid med största iver samlades i Prexezla varje ledig dag, just för att bara spela något himla kortspel. Ty inte talade man om något. Kanske att barnen hade vuxit och så, men kortspelet var väl just det som alla väntade på, och när det väl spelades, då log man, tittade sina kort och iakttog en nöjd ( eller missnöjd ) tystnad.
Den lilla ödlan nickade. Jag tog tag i en av dess fötter och såg och kände att den hade simhud mellan tårna. Så den var förmodligen på väg över haven, den lilla, tänkte jag och släppte foten, vilket ödlan tycktes mäkta glad över, ty den vek taggarna bakåt och gäspade.
- Ja, alltså, vad var det nu för liv man hade i Prexezla? Vad var det, kortspel och kyrkobesök, och ingen var religiös heller, (utom tant Olga )…. Och vad var det för meningslöst att söka varna mig för att lämna något meningslöst, som den gamla storstarotsken hade gjort, - "Akta dig, du kommer att dö av ensamhet! Du kommer att få vara sjuk ensam. Du kommer att ligga död i en skräphög när den tiden kommer …." Jamen, för tusen helsike, hellre det, än att sitta o spela kort med Fastrar och mina idiotiska kusiner, som ju alla så lätt räknade ut var korten satt. "Ah, Olga har hjärter två!"
Ödlan nickade.
- Istället har jag nu träffat en kvinna, gulgrå i hyn och med sävligt sätt.
Här sneglade jag mot det lilla huset, som låg intill. Nedsläckt och med dörren låst. Lite rök singlade ur den långa skorstenen upp mot natthimlen och skingrades i brisen under månen.
- Och än märkligare är väl att jag nu, när jag sitter här, liksom tycker att jag alltid suttit och talat med dig, min lilla ödla, och att det är det naturligaste i världen och det bästa också. Att jag känner mig nöjd, ung och vacker, fast aningen smutsig efter allt detta krypande. Men, att jag känner det som om att jag bara levt rätlinjigt och att det var detta som var "meningen", att jag skulle träffa just dig, och att du skulle vara just ett sådant missfoster att du dessutom nickade stup i kvarten….. (Ödlan nickade inte.)
Efter denna utläggning reste jag mig och gick fram till huset. Jag såg på dörrskylten, som var av blank mässing, att här bodde "Evangeline Olsen". Så praktiskt att veta att just i detta av alla en husen bodde E.O.! skrattade jag tyst och grep försiktigt i handtaget. Men det var alltså låst.
Hon vet att värja sig, tänkte jag och återvände till ödlan.
Denna satt och åt lite kvarglömd stekt fisk.
- Ät du! sa jag.
Sen satt jag bara där och njöt, hela natten igenom och kände hur livet kom åter i alla mina lemmar, och hur den friska havsluften fick mig att tänka de mest vidunderliga tankar och komma ihåg de mest konstiga saker, mest från tidiga år. Ja, jag var som barn på nytt. ( Den lille kinesen - Chen - hade jag alldeles glömt, hjärtlöst nog. Pramalan och de andra också. Även - till och med - lilla Greta! ) Ödlan sov - med ett av sina ben under sin kropp.
Kommentarer
Skicka en kommentar