Greve Vaktels äventyr. Kapitel 11.
Kapitel 11.
Tunnelliv.
När jag blivit
van att krypa, så trivdes jag ganska bra med det. Det var ganska varmt, men
luften i tunneln tycktes i alla fall vara syrerik ty jag kröp ju.
Rätt vad det var passerade jag en liten dörr av trä. Kanske alltså gjord av Chen i något anfall av storhetsvansinne eller så. Ty på dörren fanns en skylt: " Navet kring vilket vi snurrar." Det hördes bakom dörren även ett litet gnissel, så det tycktes ju stämma det hela. Nu hade jag varken tid eller lust att bese navet och dörren var dessutom låst, ty jag kände i alla fall på vredet.
Så fortsatte jag. Vid matställena åt jag franskbröd och apelsiner, - ibland en grön equinoxbulle - något som fick min mage att ha det lite jobbigt. Jag räknade omsorgsfullt dagarna och jämförde med siffror ( 32, .....,18, o.s.v.) på väggarna.
En vacker dag ( med tunnellivsmått mätt ) såg jag ett ljus i tunneln. Och jag hastade uppåt.
Där trädde jag så ut, - men till vad? En mycket, mycket liten ö tonade fram mitt i det bländande ljuset. Som jag knappt kunde se av allt ljus, så trodde jag att jag hade fel. Men nej då. Chen hade tydligen kommit från en annan ö. Därav hans förtvivlan! Och själv började jag så smått att misstänka att mina äventyr inte var av någon vanlig sort. Men jag ville inte beklaga mig …..
Rätt vad det var passerade jag en liten dörr av trä. Kanske alltså gjord av Chen i något anfall av storhetsvansinne eller så. Ty på dörren fanns en skylt: " Navet kring vilket vi snurrar." Det hördes bakom dörren även ett litet gnissel, så det tycktes ju stämma det hela. Nu hade jag varken tid eller lust att bese navet och dörren var dessutom låst, ty jag kände i alla fall på vredet.
Så fortsatte jag. Vid matställena åt jag franskbröd och apelsiner, - ibland en grön equinoxbulle - något som fick min mage att ha det lite jobbigt. Jag räknade omsorgsfullt dagarna och jämförde med siffror ( 32, .....,18, o.s.v.) på väggarna.
En vacker dag ( med tunnellivsmått mätt ) såg jag ett ljus i tunneln. Och jag hastade uppåt.
Där trädde jag så ut, - men till vad? En mycket, mycket liten ö tonade fram mitt i det bländande ljuset. Som jag knappt kunde se av allt ljus, så trodde jag att jag hade fel. Men nej då. Chen hade tydligen kommit från en annan ö. Därav hans förtvivlan! Och själv började jag så smått att misstänka att mina äventyr inte var av någon vanlig sort. Men jag ville inte beklaga mig …..
Kommentarer
Skicka en kommentar