Summa sidvisningar

fredag 30 juni 2017

Greve Vaktels äventyr. Kap. 19.



Kapitel 19.

Livet såsom tummelplats.

     Jag låg halvvaken på golvet, utmattad. I högra handen hade jag Salingers Räddaren i nöden i pocket.. Snabbt som tanken kastade jag tillbaka boken in i drömmen. - Man vill ju inte leva i en slags amerikansk B-film. I vänstra hade jag en krossad kolv och runt ikring mig låg hela forskingslabbet omkullvält. Så kan det gå om man har fallandesot. Jag blödde dessutom i den vänstra handen. De var ett elände. Jag reste mig på darrande ben....
     Så gick jag ut och satte mig i en solstol utanför kastellet. Jag tänkte att det där med vetenskap var nog egentligen inget för mig.
     Kanske hade jag fått en chock, ty jag blev riktigt allvarlig - så allvarlig jag nu kan bli Jag delar denna brist med min landsman Nikolaj Gogol, som likaså led , han led verkligen av det, att inte kunna vara allvarlig…. Men nu kom Starotskens varning igen. Vad hade den gamle mannen sagt egentligen. Jag letade i mitt minne efter hans formuleringar… Jo, så här var det:
     "Om du ger dig av, så kan du aldrig komma tillbaka. Det är ingen i hela Prexezla som kommer att TOTALT förlåta dig, att du gav dig av. Du kommer, om du alltså återvänder - det sannolikaste är väl att du omkommer i nåt slagsmål - att bli ensam. Alldeles ensam. Och på grund av dina erfarenheter kommer du icke att bli förstådd och inte riktigt förstå heller, ty du har icke våra erfarenheter, -ty vi lever i en brytningstid…."
     Ja, ungefär så.
     Ja, Så var det. Han hade lagt till: "Du kommer att leva i ett elände. "E-lände" betyder "utan land"!" ----
     Men nu var jag alltså på en liten ö utanför Vladivostok, och denna Kastellö, den var ju nästan min, mitt land.. Jag skulle fråga Elena om detta, om jag inte kunde få papper på Kastellön för all evighet och för min avkomma i alla led.
     ( Jord, jord, jord , ack gamla nationalekonomiska frågor dök upp i min skalle. Jordägarklassen….)
    Snabbt blev jag avbruten av att Pramalan kom gående från Port Salut med en väska i handen. Jaha. Kanske de böcker jag velat ha. Om loppor.
----
     Det visade sig vara mat, konserver och bröd och lite mjölk. Jaja.
     När detta var uppackat satt vi och talade en stund i den nedåtgående solens sken. Vi hade var sin pipa med Greve Hamiltons blandning i. Röken for virvlande över våra huvuden och insöps av några dröjande tornsvalor.
- Du Pramalan. Jag tror jag stannar här på Kastellön.
- Jaså?
- Ja, roligare blir det nog inte om jag åker till Kina eller Ryssland eller U.S.A.. Jag tror jag skriver en väl en bok här .
- Men är det verkligen något att göra? undrade den jordbundne slaven.
- Nja, men jag vill. och jag lade till med en rökpuff: "Och det roligaste som finns är när allt kommer omkring att skriva."
- Jaså? sade Pramalan. Och nu började jag inse att den för övrigt så genomsnälle mannen satt och drev med mig.
- Du förstår inte finessen med litteratur. Det är det hela. Du har aldrig gått i skola!
- Nja, lite grann. Jag har läst Dante.
- Jaha. sa jag, förvånad. "Det har inte jag."
- Asch, sa Pramalan, det var en grälsjuk roman. En nyckelroman kan man säga. Han tog heder och ära av folk han inte gillade, och som jag ju inte visste nåt om….
- Intressant!
- Nej, inte speciellt.sa Pramalan.
- Jag menar att du fann den dålig.
- Det är väl inte så himla intressant det heller! sa betjänten.
Vi satt tysta.
- Hur skall du hitta tillbaka med båten nu, - nu är det snart mörkt.
- Min far var matros.
- Jaha.
- Du, Pramalan, vad tycker du är roligt då?
( En fråga man sällan ställer till nån, om man inte har ruskigt tråkigt själv.)
- Ja, supa och knulla.
Jag tittade på Pramalan, som var helt allvarlig.
- Och du? frågade Pramalan. ( Han titulerade mig icke "greve" alltså.)
- Samma.
- Ja! Pramalan nästan skrek ordet och reste sig med samma och tog tag i den tomma väskan." Vi ses om ett par dar. Skall jag ta med papper och pennor?"
- Det finns här. sa jag surt.
- Livet, herr Greve, är en tummelplats!

      Jag beordrade nu argt den lille indonesiern att snabbt försvinna från ön, enär "jag hade viktigare saker för mig än att diskutera vad Livet var. Och han försvann, iklädd sina svarta jeans och sin vanliga skrikigt gröna glänsande skjorta. Jag ropade efter den nu skugglika gestalten:
- Be Elena komma en dag !
- Jag skall fråga!!!! Ropades det nerifrån hamnen.
     Jag gick in i Kastellet. Så mycket jag hade att skriva. Jag fick ständigt mer att skriva. Tänk, en sån platthet: "Supa och knulla!" Det visste väl alla, liksom alla visste att livet var ett helvete. Och om man inte hade erkänt det, så fick man sannerligen ett ännu större helvete! Och en tummelplats var väl Livet, - här tumlades det av bara den ; här tumlades lycka och olycka , ensamhet och sorg och lust och längtan och svält och tandvärk och skit och elände….! Men,…. Det fanns nu två saker som kunde stoppa tumultet. Konsten var det ena, kärleken var det andra. Min kärlek till Georgina ( hemma i Prexezla ) hade icke besvarats. Så återstod Konsten. Konsten var ju också en tummelplats. Hade alltid varit och kommer att vara länge än.
     Så började jag städa upp efter explosionen. Jag kände mig helt återställd nu efter anfallet. Det var nog tobakens förtjänst. ( Den gamle fransmannen Nicotin hade ju - förmodligen i god tro och äregirighet - importerat tobaken från Nya Värden som medicinalväxt.)
      Jag klappade om mina vargar och gick och lade mig. "Skriva, skriva, skriva!" sa jag till Gråast, som vid dessa ord - som alltid när hon tyckte jag hade fel - slog ner blicken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar