Greve Vaktels äventyr. 18.



Kapitel 18.


"Kungen".

        Jag - greve Vaktel, som man sade här - satte mig i en fåtölj av solitt urberg och väntade på tilltal.
- Du vet varför du är här? sade kungen.
- Nej, herr Kung!
       Kungen slet av sig mustaschen och svor. Han visade sig vara en hon, en vacker kvinna minsann !:
- Ingen ironi här. Det är det minst sexiga som finns!
- Jaha. sade jag, helt paff av förvandlingen.
- Tag en titt på bordet här bredvid. Där ligger en del böcker.
         Jag steg ( nöjd ) upp från den kalla fåtöljen och gick fram till bordet. Där låg sju böcker på rad. Befalld att noga se på dem, så tog jag en och en i handen och läste deras omslag. Samtliga var på mitt modersmål. Böckerna var - från vänster till höger - följande: Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön, Baron Münschausens äventyr ( lite rörigt med ursprunget ), H.C.Andersens Snödrottningen, J.D. Salingers Räddaren i nöden, Lewis Carolls Alice i Underlandet, Franz Kafkas Slottet och Tolkiens Sagan om Ringen.
Jag såg förvånad på böckerna och kunde inte ens skratta. Så löjligt var det hela.
- Så löjligt! sa jag.
- Det kan tyckas så. sade kvinna i manteln och släppte nu ut håret och började måla munnen röd med ett litet läppstift som det stod Marilyn på.
- Ja.
- Men det är det inte.
- Är det en tävling? Frågade jag.
- Inte alls. Sade kvinnan, som väl kunde vara sisådär 33. ( Jag är väldigt bra på att gissa kvinnors ålder. )
- Ni skall välja en bok, greve Vaktel!
- Jag heter inte greve Vaktel!
        Hon ignorerade protesten med en hånfull böjning på den just nu röda överläppen.
- En av böckerna! upprepade hon med envisheten hos en häst som just fastnat i en bagagelucka.
- Jaha, resignerade jag. Men Salinger hör ju inte dit. Han skall ju bort! Han är ju den som skall bort!
- Så ni väljer inte Räddaren i nöden?
- Det sa jag inte. Jag sa bara att den inte var lik dom andra böckerna.
- Det var värst vad ni är beläst….
- Ja, jag råkar - av en lump ( jag sade medvetet fel….) - ha läst böckerna, men misstänker att det inte är någon "lump"…..
- Ja, vi har bråttom, vilken av böckerna väljer ni?
- Om jag skall ta med en till när jag vaknar, alltså, så inte blir det Kafka, han är gräslig, och inte H.C. Andersen; han är sentimental, och inte Jules Verne, för den boken kan jag utantill, ( min logik hade tydligen aningen skärpts av färgerna här ), och inte Alice, för den tycker jag är hjärtlös, och inte Tolkien, för det är väl bara ett konstlat hopkok och Münschausen är ju inget man vill ha hemma direkt …. Och Salinger hör ju inte dit…
- Ni måste välja en.
- Annars.
- Annars får ni inte vakna!
- Jaha. ( Nu funderade jag skarpt. Jag var säker på att jag blev lurad. När jag vaknade skulle jag inte alls ha nån av böckerna med mig. Det vore ju som en saga .Och löjligt! )
- Ja, sa jag, "För att få slut på eländet, så tar jag väl …. icke, picke, pö ….. puh ……. Usch …… ja, Salinger då!"
       Den vita katten vred sig av skratt.
       I vänstra handen hade jag en krossad kolv.


Kommentarer

Populära inlägg