Det är den långa vägens dag idag.

Jag går och går, i denna öken

Och släpar horisonten framför mig.

Solen flämtar ovanför mig

Kamelerna spelar med öronen.

Och kondoren jag fångade, har jag gjort om till mössa.

Oändlig är denna beslutsamhet

Som klätt sig i tvekans kappa

Stor är universums visshet om den långa vägkanten.

Mina fötter går sedan länge av sig själva

Mina händer är röda av längtan

Mitt huvud är ett famntag om glömskan

Mitt hjärta har svarta kunskapsögon

Låt kamelerna

spotta ut sin besvikelse.

Om jag inte kommer fram, eller om jag inte finns,

Eller om jag kommit fram,

Fast ingen vet om det

Så har jag ändå blivit en dörr

Dit ingen konformist kommer.

Det är det som är det oändliga. Den långa vägens dag.

Där jag släpar horisonten med min blick.

Den gudomliga bakvändheten.

Där sammanhangen fröjdas och äter frukost.

Dit aldrig konformismen når.

Där kameler går hand i hand.

Där vi alla kräks glada

Medan solen sjunger kärlekssånger.

tänker jag då