En subteori hos Hegel.
Det
finns någonstans i G.W.F. Hegels författarskap - en passage, där denne påstår
att man aldrig reflekterar, utan att man i reflekterandet har någon annan
person, en Annan, i åtanke. Detta
kan vi här kalla: ”adresserat tänkande”. Teorin finns också hos andra
spekulativa tänkare. Man reflekterar alltså aldrig, enligt denna teori, för att
nu konkretisera detta, ensamt och riktigt ärligt, och gediget, utan att ha en tanke
på en adressat! Man reflekterar alltså - för att generalisera – aldrig riktigt
själv. Inte i den bemärkelsen, som vi i allmänhet har ... tänkt oss ,-
med reflexionen såsom ett ensamt samtal med en själv, en sololoquia, isolerat och rent. Man tänker - i varje
särskilt reflekterande - enligt Hegels teori - ut något, såsom svar på en Annan(s)
existerande. Ens favoritförfattare, eller tänkare, hade inte bara sina egna
tankar för sig, utan det, som han eller hon skrev, det skulle i alla lägen vara
riktat till en annan person, - och detta förhållande skulle ingen människa då
aldrig kunna bli av med, aldrig kunna ändra på världs vis! Vi finner liknande
uppslag hos den amerikanske språkfilosofen Charles Peirce. Här blommar hos
Hegel således en "jagskepsis" och en determinism, helt skild från
dennes övriga determinism. Detta skulle implicera, att det existerar en
ursprunglig ”fatal dialogiskhet” i allting. Allt jag tänker, är tänkt för någon annan! Och jag är dessutom aldrig
säker på vem det är! Jag är ju inte
heller säker på, om jag söker en konsensus visavis
min reelle läsare, eller min ”verklige adressat”, eller om jag konfronterar
denne. Hur var det med Kafka, om vi nu experimentvis menar att det ligger något
i denna teori? "Mitt skrivande handlade bara om dig!", menade Kafka
själv, syftande på sin far. [1] Var
det så, eller var allt skrivet till någon annan, kanske till Anna Pouzarová,
som Rieck tror? Ty vad kan man själv veta? Vem är herre i eget hus? Var allt Søren Kierkegaard - för att ta ett annat exempel –
skrev, skrivet till hans far, eller månne - som
han själv hävdade - till Regine ( Olsen ), hans ungdomskärlek ? Eller till
den första kärleken, Bolette Rørdam,
eller till … den äldre brodern, Peter? ( Ty Peter var helt visst beundrad av
S., jämte fadern, Michael. Kierkegaard fruktade mest av allt i världen
ensamheten, men sökte den också. Dansken tycks extremt monologisk, - men allt skrivet måste, enligt Hegels teori vara riktat till någon, - eller
kanske till något. Det kan då inte vara
riktat till honom själv, inte heller till ensamheten, - men väl till Gud, eller
kanske möjligen till tomheten, i fruktan för ensamheten själv? ). Freud skrev
förmodligen, gissar jag, inte alls till sin far, Jakob? Eller? Var allt ändå
skrivit i revansch mot förolämpningen mot fadern, den berömda
”rännstensincidenten”? [2] Varför
var nu nasiologen ( nässpecialisten ) Fliess så viktig för Freud? Hur viktig var han, som Annan?
Var Freuds skrivande riktat till hela världen o.s.v., o.s.v.? Denna teori, både
rimlig och orimlig, som är grundad i ren spekulation, och icke det minsta
verifierad av fysiologer eller psykologer, har ju som teori extremt vida
implikationer: främst den: jag KAN helt enkelt inte tänka själv! Ty allt tycks - enligt denna teori - vara ett
slags svar på vad en annan person står för, eller har stått för. En
replik. I en oändlig radda svar, en evig
dialog.[3] Då
blir ju i så fall min nutid, i alla fall i en bemärkelse, en parodi på mitt förflutna, och min tankefrihet är en illusion.
Och det första yttrandet, det man reagerar på är för alltid förlorat i historiens
töcken, i en avlägsen forntid.
Kommentarer
Skicka en kommentar