Den gamla trädgården Caput 4.



Så står jag som barn, lutar mig mot den vingliga grindstolpen mot ängen och spanar, ömsom åt väster, ömsom öster, och väntar på att det där skall komma trippandes en ljuvlig, småleende, ( på ett urkorkat sätt ) prinsessa iklädd fotsid vit klänning, med ett trollspö i handen.

Jag beger mig i detta syfte till baksidan av huset, där bodarna och snickarverkstan med huggkubben står. Från dasset kommer ett par getingar. En ekorre smiter fram mellan mina ben. Och jag stirrar på min lilla sköldpadda, som stretar i gräset utanför sin sandlåda för att få något annat att äta än de salladsblad som lagts åt honom av oss. Denna sköldpadda var helt vanlig, gråaktig, och hade inget indiskt-mytologiskt över sig. Den tycktes på en gång tanklös, blind och deprimerad. Jag sätter mig på den lilla stenmuren bredvid en tofsmes, som står bredvid sitt bajs och blinkar, och funderar.

När vi en höst skulle flytta till stan var sköldpaddan försvunnen. Vi tillbragte vintern i stan och kom så ut igen till stugan i Maj året därpå. Efter några minuters promenad upptäckte jag sköldpaddan som långsamt stretade fram i fjolårsgräset. Den hade överlevt vintern på Kopparbo. Efter denna händelse brydde vi oss mindre om sköldpaddan, och ansåg att den hörde mer till naturen än till oss. Den hade inget namn.

Den kanske lever än. Det är kanske sköldpaddan som gör att jag skriver detta.

Några meter bakom mig på baksidan, i nordöst, framför dasset, ligger ett skjul, som inretts till pojkrum. Ursprungligen var det en del av snickarverkstan, men nu bodde Göran och jag där. Detta pojkrum var inrett med två sängar, hade ett fönster mot söder och det hade t.o.m. elektricitet, som dragits in av Hans äldre bror, en rödhårig lång kille med jättelika händer, vid namn Uno. I pojkrummet hade Göran och jag olika saker, såsom en mängd böcker och tidningar, samt filmstjärnebilder på väggarna och en vimpel från vår Finlandsresa. Filmstjärnorna var sådana som Peter Lawford och antagligen Sal Mineo. Ibland regnade det på tjärpappastaket, och det smattrade. Vi satt ibland på tröskeln för att vänta ut regnet och då sjöng vi unisont:

- Sluta å regna! Sluuuta å regna!

Denna akt var onekligen i klass med ceremonin vid flaggstången. Regnsången hade något mytiskt och ursprungligt över sig. Den uppstod spontant, och den ledde enbart till en fortsättning på sig själv. En underlig gemenskap fanns i detta sjungande. Märklig var optimismen i sången. Vi anade att det kunde regna hela dan, men hade samtidigt en svag övertygelse om att sången kunde ändra på huruvida det regnade eller inte. För oss, som var helt irreligiösa, och för vilka begreppet ”Gud” inte betydde något alls, var detta med besvärjelsen något extremt viktigt. Vi sjöng och sjöng utan att någonsin diskutera sången.

Kommentarer

Populära inlägg