Stryparen. - Flash fiction av Kaj Genell
Stryparen.
”Jag köpte min kärlek för pengar, För mig fanns ej annan att få, Sjung vackert, I skorrande strängar!, Sjung vackert om kärlek ändå! Den drömmen som aldrig besannats, Som dröm var den vacker att få. För den , som ur Eden förbannats, Är Eden ett Eden ändå …”
( G. Fröding )
Kvällen efter kyrkogårdsbesöket i Paris var jag åter ute och gick. Jag hade inte växlat ord med någon på flera dar. Det började närma sig hemresa. Denna eftermiddag – ty det var snarare en mellandagseftermiddag – var snöfallet tätare än förut och jag drog upp min (fånigt ) röda långhalsduk så att de täckte hakspetsen och gick längs Boul. Mich. ( Boulevard Saint Michelle ) norrut i riktning Seine. Det var en himmel mörk men upplyst – som på en tavla av Toulouse-Lautrec - av gatlyktor och det sken som reflekterades av snöflingorna, som dalade långsamt ner. Tyst var det, ganska och jag pulsade på. Jag passerade Place Saint Michel och skymtade nu Seine. Då fick jag på bron framför mig ( Pont Saint Mich.) se en liten mörkhårig kvinna i päls streta emot mig. Hon var vacker och när hon såg mig, så lyste hennes ansikte upp bland snöflingorna. Hon höll med båda händerna om sin pälsrockkrage , steg fram till mig på sina högklackade stövlar och sade något med mjuk röst, vad kunde jag inte uppfatta. Men innebörden kunde jag gissa. Jag stod som lamslagen, förstenad och med hoppet dansande i strupen, och hasplade ur mig de få ord som skulle inleda får bekantskap: - ”Je suis étranger.” ( …..d.v.s. ”Jag är utlänning.”) Hennes ögon spärrades då upp, munnen öppnades också aningen och ett litet ljud hördes komma ut mellan hennes röda läppar. Sen vände hon med en rasande fart och sprang , ilade bort över den snötäckta bron till andra sidan Seine. Jag stod kvar, handfallen. Det är väl det minsta jag kan säga. Jag var förtvivlad. Jag hade ju följt med !!!! Jag hade hur mycket pengar som helst , ifrån Sjukkassan. Och vad hade gått fel ? Detta grubblade jag på. Det fanns ingen lösning på det hela. Det var obegripligt. Helt obegripligt. Jag kunde ju inte PLÖTSLIGT sett vansinnig ut. Hon såg ju mig ett bra tag. Och log….. Jag vände och återvände till hotellet med denna gåta i huvudet. ”Je suis étranger.” Det var ju en vanlig fras! Jag menar…. ( Inte förrän flera månader senare fick jag en möjlig – och trolig förklaring. Jag hade nämligen ”hjälpt" min väninna E. – en person son annars inte hör mycket hit, att skriva en uppsats i franska.---- Jag kunde LÄSA franska. Så ringde jag upp E. och berättade om händelsen på bron i Paris. Efter bara en sekund hörde jag E. skratta till: ”Ja hon hörde väl det hela som: ´Je suis étrangleur.´ .”, ”Va?” sa jag. ” Ja, det betyder: ´Jag är strypare.´” Jag tackade E. för att hon rett upp det hela. Ack! Hon var ju så vacker. Parisiskan.
”Jag köpte min kärlek för pengar, För mig fanns ej annan att få, Sjung vackert, I skorrande strängar!, Sjung vackert om kärlek ändå! Den drömmen som aldrig besannats, Som dröm var den vacker att få. För den , som ur Eden förbannats, Är Eden ett Eden ändå …”
( G. Fröding )
Kvällen efter kyrkogårdsbesöket i Paris var jag åter ute och gick. Jag hade inte växlat ord med någon på flera dar. Det började närma sig hemresa. Denna eftermiddag – ty det var snarare en mellandagseftermiddag – var snöfallet tätare än förut och jag drog upp min (fånigt ) röda långhalsduk så att de täckte hakspetsen och gick längs Boul. Mich. ( Boulevard Saint Michelle ) norrut i riktning Seine. Det var en himmel mörk men upplyst – som på en tavla av Toulouse-Lautrec - av gatlyktor och det sken som reflekterades av snöflingorna, som dalade långsamt ner. Tyst var det, ganska och jag pulsade på. Jag passerade Place Saint Michel och skymtade nu Seine. Då fick jag på bron framför mig ( Pont Saint Mich.) se en liten mörkhårig kvinna i päls streta emot mig. Hon var vacker och när hon såg mig, så lyste hennes ansikte upp bland snöflingorna. Hon höll med båda händerna om sin pälsrockkrage , steg fram till mig på sina högklackade stövlar och sade något med mjuk röst, vad kunde jag inte uppfatta. Men innebörden kunde jag gissa. Jag stod som lamslagen, förstenad och med hoppet dansande i strupen, och hasplade ur mig de få ord som skulle inleda får bekantskap: - ”Je suis étranger.” ( …..d.v.s. ”Jag är utlänning.”) Hennes ögon spärrades då upp, munnen öppnades också aningen och ett litet ljud hördes komma ut mellan hennes röda läppar. Sen vände hon med en rasande fart och sprang , ilade bort över den snötäckta bron till andra sidan Seine. Jag stod kvar, handfallen. Det är väl det minsta jag kan säga. Jag var förtvivlad. Jag hade ju följt med !!!! Jag hade hur mycket pengar som helst , ifrån Sjukkassan. Och vad hade gått fel ? Detta grubblade jag på. Det fanns ingen lösning på det hela. Det var obegripligt. Helt obegripligt. Jag kunde ju inte PLÖTSLIGT sett vansinnig ut. Hon såg ju mig ett bra tag. Och log….. Jag vände och återvände till hotellet med denna gåta i huvudet. ”Je suis étranger.” Det var ju en vanlig fras! Jag menar…. ( Inte förrän flera månader senare fick jag en möjlig – och trolig förklaring. Jag hade nämligen ”hjälpt" min väninna E. – en person son annars inte hör mycket hit, att skriva en uppsats i franska.---- Jag kunde LÄSA franska. Så ringde jag upp E. och berättade om händelsen på bron i Paris. Efter bara en sekund hörde jag E. skratta till: ”Ja hon hörde väl det hela som: ´Je suis étrangleur.´ .”, ”Va?” sa jag. ” Ja, det betyder: ´Jag är strypare.´” Jag tackade E. för att hon rett upp det hela. Ack! Hon var ju så vacker. Parisiskan.
Kommentarer
Skicka en kommentar