Summa sidvisningar

torsdag 21 september 2017

Idiotiskt partiledbyte

Varför byta ut Kinberg mot Kristersson? Kristersson var ju med och fattade beslutet om att närma sig SD! Hjärnsläpp.

Move Upstream: A Call To Solve Overpopulation

tisdag 19 september 2017

Trump om mudrerers. What about China? What about dictators of Saudi Arabia?

Trump rallied in UN. What about China? What about dictators of Saudi Arabia?

Citat från mig själf



”Om jag sitter och tittar på mitt tända stearinljus om kvällen, så kan jag rätt som det är se att det använder en del av sin styrka till något annat än att lysa upp mitt bord. Jag tänker att detta ljus, utan att egentligen förlora i ljusstyrka, använder hälften av sin kraft till att visa att det lyser. Jag funderar på att om det är så, så borde jag kanske bli arg på något sätt. Ett självupptaget ljus! Ljusets liv skall vara bara till att lysa! Men – när ljuset slocknar för gott, så blir jag kanske ledsen för att jag mekade det att visa att det lyste… ”Vad fick det ut av livet?” Varför unnade jag det inte den lilla glädjen, den lilla själviskheten, den lilla möjligheten till kommunikation, som det kanske skulle inneburit för det, om det också fick visa att det lyste. ( Nå, det kanske visade i alla fall…) Möjligen är det inte så med alla ljus, men jag tror det är så med många. Jag undrar om ett släckt ljus kan visa att det inte lyser. Sen går jag och lägger mig för natten.”( K. Genell, ur Ironi och existens.1983.)

Teckning

Kafkas Amerika. Caput VI.



           Väl nere i båten, som syns större nu i hamn än under överresan över Atlanten, bultar Karl på första bästa dörr. Karl är vilse: han har ”glömt var han är”. Väl medveten om sin glömska, och glömskans konsekvenser, fattar han snabbt att det är lika bra att bulta på den ”första” dörren. Alla Kafkas hjältar tar första bästa dörr. De väljer på så sätt det omedelbara, som automatoner. Plötsligheten uppenbarar nuet. I nuet möter Karl eldaren  ( en tysk – i romanen blommar det för övrigt av nationaliteter ) och kommer plötsligt – konträrt - ihåg:
    
        ”`För guds skull, jag har ju glömt min väska!´-´Var finns den då?´- ”Däruppe på däck, en bekant till mig håller ögonen på den. Bara jag kunde komma ihåg vad han heter. ´Och ur en lönnficka, som hans mor sytt i rockfodret, drog han fram ett visitkort.  ´Butterbaum. Franz Butterbaum.´- ´Är ni i stort behov av väskan?´- ´Naturligtvis-´- ´Varför har ni då lämnat den i främmande händer?´- ´Jag glömde mitt paraply härnere och sprang ner för att hämta det och ville inte släpa med mig väskan. Och så kom jag alldeles på villovägar.´-´Ni är ensam? Utan sällskap?´- ´Ja, jag är ensam.´. Jag borde bestämt hålla mig till den där karlen, flög det genom huvudet på Karl, var kan jag väl finna en bättre vän ? /…../. ”

            Karl befinner sig plötsligt mellan två glömda objekt.
          
         Här reds nu saker ut. Främst av den trygge eldaren. Detta märker både vi och Karl. Karl önskar stanna hos eldaren. Man kan tänka sig att eldaren är en person, som har betydligt svårare att oavsiktligt glömma saker än Karl.

        Redan modern kanske har försett Karl med en litet försök till försäkring mot glömska. En lönnficka. Lönnfickan kan han inte glömma, ty den är sydd in i hans kavaj. Han kan heller inte glömma bort vem som har sytt den. Den är till för säkerhets skull, för värdehandlingar. Den kan också, så länge man nu minns den, vara en försäkring för minnen, skatter. Och den är en å bröstet tryckande påminnelse om sin egen existens. Senare får Karl av farbrorn faktiskt ett skrivbord med lönnfack ….. Ett inventiöst skrivbord. Men farbrodern kommer att förskjuta honom. Han förlorar sitt skrivbord. Liksom sitt piano. Stackars Karl som hoppats på en framtid i Amerika, en framtid som pianist.
        Modern har även stoppat med ett foto föreställande sig sj’älv och fadern. Även det en försäkring. Men fotot skall komma att försvinna.

            Nu har Karl insett att han varken har paraply eller väska. Han har varken framtid eller förflutet. ( Han skall senare förlorta både sin kostym och den lönnficka som är insydd i kavajen. Och han skall också senare komma att återfå väska, paraply och kostym. ). Mitt i denna insikt om förlorat gods befinner vi oss i ett mycket levande ”Nu” nere i en liten hytt i en ångare, där fartygsdurken fortfarande skakar av de sakta avstannande motorerna. Karls intresse har flyttats ifrån det nya landet, paraplyn och väskan till den man, som ställer så kloka frågor. Eldaren är presenterad. Främst genom Karls tilltro. Karl äger ju dessa två egenskaper i hög grad: 1.) förmåga att glömma. 2.)  förmåga att känna tilltro. Och ha tillförsikt. Så har han – förvisso - en äventyrares två viktigaste egenskaper, om än i något ovanlig form.

             Förmågan att glömma är viktig för en äventyrare, eftersom denne måste (!) lära sig att glömma, lägga bakom sig. Glömskan har två sidor: man kan i viss mening inte lägga bakom sig något, som man inte först saknat: upplevt som förlorat. Så måste man vara medveten om , att man glömt ett paraply , för att sedan , eventuellt, alldeles glömma bort  det, i den meningen att man lägger det bakom sig, som ett ”förlorat kapitel”. Förmågan att känna tilltro, ja: tillförsikt, är viktig för en äventyrare i så måtto, att en misstänksam människa ju inte alls är beredd att våga ; ett äventyr är något ” att våga”. Även om ordets ursprung enbart innebär ”tilldragelse” ( lat.”adveníre” = draga till sig ) , så har vi ändå vanligtvis förknippat ordet med ”våghalsighet”, och de flesta människor tror att nog idag , att det har med Engelskans ”venture” att göra.  Och det ligger således i äventyrets natur att man – som agent – måste äga inte bara tillförsikt men också tilltro, och äventyrets själva väsen är den dialektik som uppstår i spelet mellan uppfylld tilltro och missräkning. Kafkas Amerika är en äventyrsroman, en stationsroman, där ”äventyren” avlöser varandra, oberäkneligt. Med sin unge hjälte, pojken med lönnfickan, Karl Rossmann, och vi har – genom incidenten med det glömda paraplyet – fått insikt i att Karl är en ”riktig” äventyrare.  Ångesten och rädslan är inte hans ”starka” sidor. De finns inte alls med. De är som bortblåsta på vägen över Atlanten.

söndag 17 september 2017

Kafka again, and me.

Quite early in life - I was born in 1944 - I got interested in reading books. I soon developed a taste for good novels like those writ by Jane Austen, Joseph Conrad, Virginia Woolf and Melville, just to mention a few.
    Since I am a Swede and I was brought up in Sweden and I read all the classics of my own country, like the masterpieces of Strindberg and Almqvist, both of them giants when it comes to dense, thrilling, prose in Swedish.

   I later discovered Kafka, and with him the vast literature of ambiguity and of romantic irony. It was around 1968 when I already had studied History of Arts, Philosophy and General Literature in Gothenburg.
   Those days I was living in a small, worn flat in the centre of this town and my eyes had in an antiquarian´s fallen upon a small used volume by Kafka in German, the novel Amerika. I was already familiar with The Metamorphosis, in Swedish translation. I then started out with my small German pocket version of Amerika, and I was richly rewarded, immediately struck by the immense and very odd beauty of the first sentences in this book, in by its original tone, in the language it was written in. I read the whole book through, in one single breath, without even once consulting any lexicon. I guess I must have missed a detail or two, since my German was far from exquisite. I was however from this moment on hooked up by Kafka. I started reading everything else he had written, and in the University I then wrote several small essays and subject papers on Kafka. It was now soon one major problem that became central to me. How did Kafka do? How could he acquire this formidable effect, the Kafkaesque, an effect that scarcely ever anybody, but some of the German Romantics of the early 19th century, had managed to create anything even remotely similar to?

    My research concerning this problem began as early as in 1972. The answer to my question did not show rapidly. And I was busy doing other things. One day in 2001, though, late in the evening, I, all of a sudden, out of the blue, got the main idea for a solution. I started to investigate this idea further, and now began an intense study of the Kafka literature in order to find out whether I was alone in my discovery, or not.
    I found out that I was.
   Now I was ready for my second challenge. How could I explain my foundings and views in the best possible manner? Since my understanding of the subject matter was broad, and a result of many impulses, and sincethis very understanding came close to the understanding of various other human phenomena, I decided to let my work reflect these vast fields in order to make it possible for my reader to draw his or her own conclusions, many of which I have decided not to actually draw myself, but which all are there in their sheer implicitness. The result is: Kafka and the kafkaesque.

Flower

Rain is coming

Kafkas Amerika. Kap VI. Paraply mot glömskan?



           I följetänger, som dem skrivna av Dickens och Dostojevskij, - båda skrev för dagspressen - är det inte ovanligt med återtag, rekapitulationer för att klargöra bakgrunder, men frågan är - här - om nu inte denna rekapitulation hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt välmotiverade i klassikerlitteraturen. Att Kafka nu dessutom av Amerika-manuset sedan låt hela rekapitulations-”kapitlet” – hela återtaget - bli en novell i sig – han lät publicera den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med vilken Kafka sannerligen kunde behandla sina läsare när han var på det humöret. Vilket, som vi nu insett, inte var så sällan. Någon riktig rekapitulation är det ju inte, - men det är dock ett återvändande till ångaren, till dess inre, den ångare som han skall lämna, och man får en blick in i den miljö där Karl vistats ett bra tag under överfarten över Atlanten. Och vi får dessutom reda på en del om Karl under denna tillbakaväg ner i fartyget.
            Beslutet att hämta paraplyet, och att alltså inte strunta i att hämta det - det är ju sannerligen bara ett paraply - ger inte Karl någon beslutsångest. Nej, i själva verket fattas beslutet så snabbt och med en sådan fermitet att vi knappt märker detta beslut. Det är fattat, som om det faktiskt redan långt tidigare var fattat. Den unge mannen visar från början, att han minsann är en de snabba beslutens man. Många gånger i romanen fattar Karl Rossmann senare liknande snabba beslut, som ibland får oanade konsekvenser. Dessa beslut, som tycks fattade på måfå, är aldrig senare föremål för någon begrundan eller ånger. Med ett rappt svar eller beslut kan Karl ofta försätta sig i helt oöverblickbara situationer, situationer som visar sig alldeles gräsligt ödesdigra i detta främmande land.
            Man kunde annars ha väntat sig en viss tvekan att lämna väskan och den nyfunne vännen vid landgången – både väskan, som vi senare får veta bl.a. innehåller: veronesisk salami, … och vännen, kan ses som värdefulla vid inträdet till Amerika, men paraplyet har ett naturligt värde, det naturliga värde som en ägodel har, dessutom en ägodel som är av sedd för praktiskt bruk. Ett paraply är ingen minnessak, något nostalgiskt, men en tingest man kan ha användning för vid ett hastigt påkommet slagregn eller liknande. Inga eller i all fall väldigt få invändningar kan resas mot den som vänder om för att hämta ett paraply, om denne så lämnar aldrig så många andra chanser i och med detta, ty inför vädret är vi oemotsägligt alla lika! Och den som inte ses ha respekt för vädret kan man närmast anse som en hädare och hedning.
            Här väljer alltså Karl temporärt bort både vännen och hela väskan, kofferten, som även den kan innehålla nyttigheter. Han lämnar sin koffert och litar på en främling.
     Senare i Amerika, i Pollunders villa, - kap.3. - kommer Karls handlande att styras av att han har glömt – inte sin paraply eller väska – men sin … hatt!
       Han irrar runt i Pollunders hus i natten med stearinljus, och möter till slut herr Green, som i stället för hatten halar upp en mössa ur sin ficka. Vad jag förstår bär Karl i fortsättningen en mössa på huvudet,o ch det visar sig ju att mössan som herr Green ger till Karl kommer från den väska modern packat. Det sägs att mössan är den huvudbonad man bär i Amerika, och Karl får alltså sin egen mössa av herr Green. Han återfår något därefter också sin koffert och sin paraply, samtliga sända till Pollunder av Shubal.

            Karl  har inte väl kommit ned en våning i båten, förrän han märker, att korridoren till närmaste vägen tills hans hytt - där paraplyet med största sannolikhet ännu finns - är spärrad. Och snart är Karl Rossmann helt vilse i båtens inre. Karl har inte bara glömt ett paraply, han är nu vilse också. Ångaren tycks jättelik i denna vilsekommenhet, och vi finner att följderna av beslutet att hämta paraplyet nu blivit större än anat. Och det skall visa sig, att inför våra ögon öppnas en hel värld och en hel skola i konsten att inte överblicka konsekvenser. För övrigt kan man se det, att glömma ett paraply, som något, som har ännu ett betydelseskikt. Betydelser misstänks finnas. Paraplyet kan stå för något annat. Att glömma ett paraply kan ha en djupare, omedveten innebörd. Karl har glömt ett skyddsredskap. Men orsaken är höljd i dunkel.


            Så är nu den nästan överdrivna villigheten hos Karl att söka upp paraplyet, och beslutet att göra det, komplicerat av denna misstanke. Och – för övrigt - hur i all sin dar skall vi vara säkra på att Karl VILL lämna båten ? Hur skall vi veta om det inte är något ANNAT han glömt än just paraplyet? Och hur skall vi veta om Karl själv vet om det är så att han vill lämna fartyget, eller om det är något annat han söker än ett paraply? Har Karl kommit ihåg sin rädsla?

            Själva glömskan – må vara då av bara ett paraply – oroar. Varför just nu, när man skall gå iland i Amerika, landet Amerika, alls ha ett paraply? Kamraten, den nyvunne, vid väskan har en ”käpp” i handen. Är det någon stor skillnad på bedömningen av Amerika och vädret i Amerika som ligger bakom denna skillnad i utrustning, en skillnad som belyser Karls karaktär, eller föräldrarnas karaktär. Dessa har gett honom paraplyet, men ingen käpp. Med en käpp skapar man definitivt mer respekt hos de gangsters på kajen som vanligtvis väntar immigranterna.

           Glömskan är förarglig. Glömskan är alltid förarglig. Hade nu inte Karl vänt om för att hämta paraplyet, så kunde han raskt befunnit sig i samma predikament som den nyfunne vännen: det, det önskade och primära att vara nära själva landstigandet i New York, visserligen, då, oskyddad mot regn.
           Glömska är alltså ofta ett tecken på något. Har vi lärt oss. Ett symptom. ( Ty egentligen glömmer vi ingenting! Glömskan är en chimär. ). Glömska står för något. Glömskan som tecken! Påminnelse. För glömmaren.  Ett memento, en understrykning. Glömskan själv kan inte gripas. Vi kan veta ungefär lika lite om glömskan som vi kan vet något om vädret, på sikt. Det handlar om väldigt stora dynamiska system.
            Vissa säger att den som inte glömmer något, den kan heller inte komma ihåg något. Glömskan är en välsignelse, menar man. All glömska är patologisk. All glömska har en mening. Den ende som EXPLICIT aldrig glömmer är den inre demonen, den där som Freud kallar för Censorn. Det är däremot just också Censorn som ser till att vi glömmer. Det glömmer Censorn aldrig att se till. Ty Censorn är en perfekt varelse, allvetande och klok. ( Men såsom allvetande och klok kommer ju Censorn att ställas inför alla möjliga invändningar, som sedan skolastiken ställts mot en sådan varelse, vilka alla går ut på att det, i alla tänkbara universum, är omöjligt att det skulle kunna existera en sådan varelse. Ingen kan på ett klokt sätt hantera ett allveteri. Vet man inget så dukar man under. Vet man allting så dukar man under. Man orkar inte ta ett steg. – Mr Know All är en tragisk hero. Vi kan lära oss en del av Somerset Maughams berömda novell i detta ämne.[1] )
             Det är svårt att skydda sig mot glömskan. Man kan så att säga inte skaffa sig ett paraply mot glömskan. Ty paraplyet, vilket paraply som helst, kan alltid glömmas. Ett paraply mot glömskan vore det att alltid vara observant på sig själv. Att i varje handling iaktta och memorera denna handling i minsta detalj.
            Ett paraply mot glömskan skulle nog sätta krokben för oss.
            Många filosofer, såsom t.ex. Franz Brentano, har spekulerat om ett liv med denna sorts medvetenhet.



[1] Mr Know-All. (1924)

Kafkas Amerika. del V. Paraplyn.




 .            ”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse, i pessimism eller något annat. Men han / FK / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är han utsatt för allt, som vi andra är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som han är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa honom att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alltigenom oheroisk – och just därigenom så mycket större och högre. All ´heroism´ är lögn och feghet. Han är inte en människa, som konstruerar en askes som medel att nå ett visst mål, han är en människa som genom sin fruktansvärda klarsyn, sin renhet och oförmåga till kompromisser är tvingad till askes.”
                         ( Kafkas vän och älskarinna Dora Dymant ur ett av hennes brev till M. Brod.)

         
             Vi har i Franz Kafkas ofullbordade pikareskroman  Amerika en beskrivning av ett förlopp av insikt, - d.v.s. vi har en ”uppfostringsroman” - interfolierat med små öar av glömska, och genom att iaktta och tolka det dialektiska förloppet mellan glömska och hågkomst kan vi komma närmare huvudpersonen, Karl, och samtidigt oss själva, vår sanning och vårt egets minnes funktioner.
           Så har vi inte väl introducerats till den sextonårige Karl Rossmann och till dennes öde av att ha blivit förförd av ett hembiträde, för att sen bli ivägskickad av sina ”olyckliga föräldrar” från Europa till Amerika och följt Karl med båten som passerar frihetsgudinnan, vars svärd sticker upp ”på ett nytt och slående sätt”, förrän det nu händer att vi erfar, när vår hjälte just skall gå iland i frihetens land, att denne, som föses med av en stor folkhop och likaså funnit en emigrantkamrat vid namn Butterbaum, plötsligt kommer ihåg, att han glömt sitt paraply nere i det gigantiska skeppet.
          Vi blir informerade om en glömska, en glömska som ändrar skeendet. En determinerande glömska.
          Generellt så kan man finna ett sådant glömske-grepp, ett sådant glömske-skeende i mängder av bättre och sämre romaner: att någon då låtsas glömma bort något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap för att ”hämta det”…, och vi finner, att vi även här i Kafkas roman blir förvillade inför tvetydigheten i situationen. Ty den går att tyda på minst två sätt. ( Den kan givetvis vara en ironi över glömskan.)
          Antingen ( A.) har Karl verkligen glömt paraplyet, eller så (B.) har han avsiktligt lämnat kvar det. Låtsats glömma det. Till yttermera visso kan man misstänka berättaren – id est : Kafka själv – för att i en ytterligare tvetydighet ställa oss ovetande i det om detta nu är ett klassikt berättargrepp, eller om det är ”hårda fakta”. ( Samma sak sker i inledningen av Processen. ÄR verkligen Josef K. helt oskyldig, som det sägs av någon i inledningsmeningen? Eller bara ondskefullt förtalad. Kanske av Fru Grubach. )

           Intressant är här att det glömda paraplyet har gjort så stort, ja rent av emblematiskt, intryck på vissa läsare att Karl blivit förknippad med ett paraply. Han tänks MED paraply.


           Paraplyet, accessoaren, ( det som är fäst vid en ), fäster Karl i verkligheten.


           Om det är en psykopatologisk glömska – d.v.s. orkestrerad av Censorn, den föregivet allvetande - och om både glömmandet av paraplyet och sedan lämnandet av en koffert  ( väska ) är en omedveten handling, den koffert han aldrig skall återse, den, som bl.a. har ett fotografi av föräldrarna inuti. I maskopi med sin hjälte förhåller sig berättaren här tyst och låter Karl - med fullständigt obekymrad min - lämna sin väska på däck bland alla emigranter – hos den nyfunne vännen, Butterbaum, som beredvilligt står och vaktar den - för att Karl nu skall uppsöka den stora ångarens inre på jakt efter sitt paraply, som glömts där.
           Vad som kanske i realiteten nu uppenbaras och förborgas, mitt under redogörandet för glömskan, det är ju måhända det, att vi inte riktigt vet, än, vad det var för ångare Karl kom med, vem personen Karl är och vad hans värld varit innan han steg iland i det Nya Landet. I ihågkomstens  och glömskans följd kan vi nu primärt få en smått fantastisk inblick i mycket (!) genom de händelser som utspelar sig i ångarens buk. Glömskan - här av ett paraply - skulle alltså kunna ses som en välsignelse, då den sannerligen bringar åtskilligt i dagen.

      ( Här kan vi nu bara erinra (!) om att hjältefiguren Josef K. i Processen inte är särskilt glömsk.)
---
        Vidare kan här då eskaleras: Paraplyn är ett SKYDDSREDSKAP, medan kofferten är ett bevaringskärl. Paraplyn motar bort, men kofferten omfamnar. Och Karl glömmer dem båda, först skyddet sedan bevarandet. Minnet är i sig ett bevarande, glömskan är i sig ett skydd.

        Paraplyn är givetvis också en liten prydnadsdetalj och en markör, att man inte tillhör samhällets utstötta och helt obemedlade. Man har, vid bärande av ett paraply, alltid en VISS status. Åtminstone ett parapåly. Kafka kände, vad vi vet, inte alls till Chaplin, men vui kan anta att Kafkas Karl är utrustad med paraply för att skilja honom från tiggare och luffare, medan ju Chaplins figur, som är luffare, från tiggarens sida söker med paraplyn raljant ange att han inte är vad han är.